... de går att finna och vaska fram var som helst. Det tristaste är väl att man måste vara uppmärksam vid händelse att man träffar på någon i ett träsk av slödder och det roligaste är väl kanske att den typen av fynd kommer så oväntat. Ett ögonblick och så blir det lite lite mer intressant att leva. That much I know for sure.
Jag är ganska medveten om att jag är rädd. Förändringar i livets omständigheter och plötsliga infall don't come easy. Some of us follow every little impulsive whim. Vissa har tid för det, andra mindre, hur det nu spelar in i det hela. Jag får växtvärk, skavsår name it. Oavsett vad uppskattar jag livets tryggare sidor och sedan har jag svårare att släppa folk nära inpå mig. I vissa lägen är vem som helst utsatt för andra människors hänsynslösa granskningar vilket kan i och för sig ofta vara helt ok om man lär sig något. Men såklart lite konstig är denna återhållsamhet med tanke på att alla relationer jag har omkring mig är, på gott och ont, fyllda av kärlek, omtanke och behaglig samvaro. Jag vill också kunna ha bråk, konflikter, meningsskiljaktigheter som sig bör och sedan landa tillbaka på bättre grund igen. Ni vet, det som är så himla svårt. De där människorna som dikterar sina villkor skrivna i sten glömmer oftast att även sten kan vittra bort. Sett från mitt hål är inget beständigt, fan vad bra annars hade jag gått under. Ingen är dessutom enkel att ha att göra med. Vi människor hade inte haft de problemen med kommunikation om det vore så. Därför är tiden min vän. Tiden gör det mesta av jobbet åt en och det håller jag stenhårt på. Det är antagligen därför jag gräver ner hälarna i marken så fort jag anar att jag behöver tänka en smula mer, se mer, lära känna en smula mer osv.
Jag har mycket att ge och speciellt i alla goda relationer omkring mig försöker jag ge av mitt allra bästa. Det som gör att människor "faller en smula", det som utgör min innersta kärna, är liksom där. Det är självklart. För mig, ja. Vad annars är meningen med alla möten?
Jag kan ta alla skämt på min bekostnad för jag vet vad jag kan, till stor del vem jag är och vad, om jag nu vill tillföra något. Sedan är det som utgör väsentliga delar av mig inte till för alla. Det förstår jag mycket väl. Det finns så himla många anledningar till det och de lär dyka upp här allteftersom. Jag hanterar nonchalans, ignorans, oengagemang på mitt lilla men effektiva sätt. Vet ni vad jag däremot vägrar? Jag vägrar söka idealet. Ideal i oavsett vad det är för relation det rör sig om. En dag hittar jag till och med till den plats där jag och livet är så himla fantastiskt att jag kommer sluta söka idealet i relation till mig själv. Sluta sträva utanför ramen när hela jag redan är målad i alla färger som behövs.
Men också idealet i exempelvis den där känslan av förälskelse där allt är så himla rätt i början och allt pirrar och man är kåt tills man sprängs åt alla håll och kanter. Ni möts kanske i matchande gummistövlar och det går så långt som att ni bygger vit kojja mitt ute i ingenstans. Sedan när den sista ljushållaren, eller vad fan det är, sitter på plats undrar ni varför den ena är frigid och den andra psykiskt impotent och någon av de smyger på Qruiser när de uppgraderat sig själva med nya och mer voluminösa kroppsdelar, haha... Alltså seriöst, jag rockar dessa formuleringar. Rockar! Och ni därute förstår säkert vad och hur jag menar, visst? Se bara på statistiken, den talar för sig själv. Det är inte kraven som höjts till skyarna, det är att människor inte känner sig själva. Vi har tagit största möjliga steget ifrån vårt sanna och naturliga jag. Och hur ska man ens veta vad ideal är eller kan bli när man i första hand inte ens känner sig själv?
