...är inte speciellt stort för vissa. Inte alls. Det är liksom vardag... och det vet man inte för det bara sker. "Swish" and you've arrived. För andra kan att ta för sig vara något stort, kanske endast den första gången, kanske många gånger framöver.
Med detta skrivet vet jag inte vad som driver mig... framåt? Jag vet verkligen inte, det är kanske något som får mig att vilja fortsätta trots att så mycket... är fel, tror jag. Ni som läser tänker att jag kanske inbillar alla felen. Vem vet, de kanske är någon annans? Jag vet däremot att jag är stark där det räknas. Hjärta. Fulländad i själ. Eld. Passion. Got it all. Jag älskar så mycket. Men... Jag låter det vara så där.
Att ta för sig kan finnas i många handlingar. Ja, något så enkelt som i en kyss. Tänk kyss á la Peter Pan, ett komplex som aldrig kommer att släppa sitt grepp om mig. Den får inte släppa. När den väl gör det väntar ljuva skuggor och man får hoppas att jag är tillfreds.
Att ta för sig alltså... av något... man... kan tänka sig är... något att ha. Luddigt, jag vet, det tog sin lilla stund att formulera men det är precis så som det var. Det är sällan jag gör det, med andra ord är det inte många polisonger som korsar min stig här i livet som jag vill dra i. Men när det väl händer krävs ett enda litet ögonblick. Och förresten, vem bryr sig om att det är någon annans polisonger? Polisongerna är aldrig ens egna... eller skägget, haha...
Handlingen av att ta för sig själv kan ibland mynna ut i något av en besvikelse vilket inte gjorde något. I ögonblicket som det sker drar man tillbaka sina läppar och ser det suktande och kanske i något mån smått desperata i någons ansikte som något under ens värdighet. Ett "nej" på de djupaste av nivåer. Inte för att skägghåret, som attraherade som en maddafakka i början, högg en kring munnen utan för att man inte vill ha något så... litet? Inte nöja sig för jag... jag vågar tänka att jag vill ha mer. Man kanske utbrister i ett "uh-uh nää" och en näsrynkning senare vänder man på klacken och går, fruktansvärt nöjd, med honom stående kvar bakom sig.
Lemme break it down fo' ya'llz. En upptrappning i komisk anda med ett brett skärp kring hans hals, lite drama med bristfällig crescendo, absolut ingen intermezzo för jag körde på och en finale som låter som en ballong som släpper sin sista luft. Det kommer ingen repris. Någonsin. Inte ens om han övar under ett helt år. Det var kanske som att slicka en vägg, inte mer, inte mindre... Eller sin hand på vägen tillbaka sittandes med någon på spårvagnen, skrattandes åt det hela. Ja, jag hånglar upp min hand då och då fortfarande. Tanken... och jakten på en inbillat helig Graal. Allt det här kan man inte få veta om man inte ger det, vad det nu än kan vara, ett försök. Ett rättvist sådant... och DAAAAUMN, I laid one on him ska ni veta. Hade han varit någon klen typ hade han ramlat omkull.
(Fast jävlar, vad jag hade varit körd om jag hade gillat kyssen, haha...)
