... tiden precis före min srs operation, många av detaljerna har bleknat och mina gamla dagböcker får jag bläddra i en annan gång. Vettefan vad som kan hoppa ut på mig om jag öppnar de just nu då allt känns så ordnat och... ok. Jag vet att jag hade folk omkring mig för jag umgicks med alla som jag ville ha nära mig då under dagarna innan. Det är naturligt att skapa en bubbla av trygghet omkring sig before one takes the plunge into the unknown så att säga. Att få en kussimurra är lite som att åka ut i rymden. Tänk på att alla inte är menade att vara astronauter.
Jag minns att det var svårt att vara med min syster och mamma för det fanns så mycket jag ville säga till dem men det gick inte utan att röra upp det för mycket för mig själv. Så jag höll tyst och samlade krafter. Jag visste att jag skulle behöva alla inre resurserna tillgängliga. Jag kände mig självisk och det gjorde det svårt för mig. Det var som att jag inte gav mina allra närmaste en rättvis chans att ta "farväl". Vad vet man om hur det kan gå? Så här i efterhand kan jag tycka att jag tog ifrån min mamma chansen att påbörja någon avskedsprocess till den delen av mig som var och börja arbeta mot den delen som är eller kommer att bli jag. Så klok man är i efterhand. Det finns många saker man kunde gjort men jag kan ändå inte påstå att jag gjort något fel för det är så mycket som hamnar i gråzonen.
Min mormor visste om allt och vi hade en speciell överenskommelse. Jag ringde henne direkt efteråt och berättade om att allt hade gått bra och att hon inte behövde oroa sig. Inte för att det lugnade henne men något är bättre än inget. Min far pratade jag inte med då heller. Vi hade en kort period av "kommunikation" under några månader efter operationen. Jag tänkte hela tiden på saker som "tänk om en stark vind blåser av mig kläderna och där står jag i trosor...". Det är få människor som inte hade tänkt tanken, eller hur?
Det som hjälpte mig mycket genom det här är två av mina vänner varav den ena jag inte har någon kontakt med längre. Vissa resor tar slut, andra börjar, ni vet. De ringde mig varje dag på sjukhuset och pratade om allt möjligt bara för att jag skulle få en dos av något som inte hade att göra med sjukhusmiljön jag befann mig i. Sedan tyckte jag att det största stödet fanns i kontakten med min dåvarande psykolog som jag hade haft regelbunden kontakt med under cirka fyra år dessförinnan. Vi hade våra korta sessioner varje dag. Det är ovärderligt att ha någon som man inte behöver hålla tillbaka känslor inför. Det finns många "tänk om", det är en sak som är säker och jag upptäckte att det bästa är att yttra de högt först och sedan bryta ner dem en i taget.
Så, på kvällen innan den tidiga resan till Karolinska packade jag en liten trolly, umgicks med en sorgsen och orolig mormor (som jag känner på mig att jag kommer att återkomma till under resans gång). Sedan sov jag väl inte en blund. Det är så det blir när jag står inför... de små rymdfärd som livet bjuder.
