...jag hade igår. Det brusar fortfarande i mitt huvud... kan det vara Diklofenaken? Det kanske är så här det ska kännas att vara... "vuxen"? Och medicinerad? Haha, det var något med upptaget sa de på Apoteket... Heck, jag klagar inte. Resten, de "dåliga" bitarna vill jag lämna tillbaka så får någon annan leva dem. Knappt något av det känns som en gåva just nu även om jag, efter att dimman lagt sig, antagligen kommer känna att det såklart även under de mest kaotiska situationer finns minst en miljon saker att vinna. Säg mig, varför måste man slå i botten för att sedan ta sig upp igen? Om och om igen dessutom...?
