... med tanke på den känslomässiga eftersmaken, varför man inte träffar en del av... bekantskapskretsen speciellt ofta. Haha, ja... Jag vet inte jag, men så här långt har jag lärt mig att ingen utbildning, inget yrkesavancemang "hjälper" om man förblir liiiten som en ärta upptill. I hjärnan alltså... Fick påminna mig själv om vad det heter för de senaste timmarna har jag suttit på ett café och häpnat över... vad det nu var. Den energin man lägger ner på käbbel och gliringar, "vassa pekfingrar i revbenen" type-o-shit, kunde man istället lagt på att göra ett fantastiskt jobb och må bra för det... för en gångs skull. Det här är endast ännu ett tecken på att vi människor är dömda att uppleva samma lidande om och om igen. Hej buddhism! Hej kharma! Hej... sånt! Det blir så om man inte vaknar och tänker något i stil med "men fy bubblan vad jag älskar att vara mig här och nu" (utan förbehåll) om man nu ska vara lite käck sådär.
Det vrider sig i min mage när jag tänker efter vad jag valt att lägga energi på, vad jag slösat mina öron på genom att lyssna, vad jag slösat min mun på genom att prata om för saker. "Egentligen är jag en glad person..." har jag tänkt gång på gång de gångna två veckorna... så... varför gör jag så här mot mig själv? Varför gör jag mig själv en sådan enorm otjänst? För det är faktiskt upp till mig att lägga krut och fokus på det jag... tycker om? Ok, så långt kan jag aldrig gå som att säga att jag tycker om mitt arbete. Däremot tycker jag om hur det känns att göra det man ska, ja ibland även det lilla extra, för att jag ska känna mig nöjd.
Jag känner alltså till det som är bra för mig, i det här sammanhanget, vilket borde göra det enkelt för mig att må bra. Eller? Tyvärr. Någonstans blir det hela en smula fel... tills det blir helt fel. Det känns som att det sätt jag sitter ihop på, alla emotionella mekanismer som arbetar inom mig i mitt arbete med andra, bär iväg med mig. Kroppen är på en plats, min tankeverksamhet på en annan. Jag tar del i, känner med, deltar på alla nivåer tills jag helt blir överbelastad och stänger av på nivåerna där jag briljerar, där jag trivs och kommer till min rätt. Ha! "In your face", tänker jag nu. Jag som tyckte att en av min f.d. kollegor var en kall subba för att hon var oberörd och tom. bad att få bli lämnad utanför diskussioner/situationer som inte rörde henne i hennes yrkesroll. Tji fick jag... Medan majoriteten var fullt upptagna med att surra och sura kunde hon... ja, egentligen inte så mycket för hela arbetsplatsen var infekterad och då blir det inte så mycket arbete gjort. Men det fanns en distans till problemet när man såg den utifrån och inte var omsluten av den vilket i sin tur öppnar upp för ett ypperligt tillfälle att lära sig... något?
Haha, vad flummigt allt känns men det är verkligen så här jag tänker just här och nu. Och ohhh vad jag älskar att jag känner det. Ja, älskarrr(!!!), sådär "fy bubblan"-förbehållslöst.
