2011/10/29
2011/10/25
2011/10/24
Man föll länge...
...och bra. Ja, man föll till den grad att man vande sig vid att falla. De få gånger när man trodde att man hade landat i sig, i hen, tumlade man vidare. Vidare och runt för det hela visade sig vara en liten utstickande avsats som sargade mer än vad den hindrade för vila, för ro.
Det pågick så länge att ingen tid fanns. Och där fanns ingen att fråga om tid. Sedan slår man ner och när man till slut fångar styrka, tittar upp ur sina mörka vrår och undrar: "Herregud, när var det allt sket sig egentligen? När växte jag upp? Och när blev jag så lik morsan (av alla människor)?"
Och så blundade man länge länge länge (för faktum) tills man, i all håglöshet, öppnade ögonen på glänt och vågade tänka det lilla optimistiska: "Nåja, hon luktar gott åtminstone, det måste finnas annat, andra fördelar..."
2011/10/20
Igelkotten / L'hérisson by Mona Achache
Varsågod, här kommer en och en halv timme njutning. Man blir faktiskt en smula förälskad i varenda en av karaktärerna.
2011/10/18
Kvällens Sex & the City-avsnitt...
...är anledningen till att jag uppskattade serien så myckey när det begav sig. Samantha låg med den lilla lilla mannen hahah.. Vilken pondus, vilken kvickhet!! Carrie ville inte kissa på politikern och Miranda låg med Steve. Jag var så himla tänd på honom tidigare. Det var mest för att han är en sådan shocker. Hans ansikte passar inte ihop med hans kropp... Nu känns det bara som att vilja ligga med någons pappa hahah...
2011/10/17
2011/10/16
Trots att vägen...
...varit lång och mödosam kan jag fråga mig själv vart i helsike jag hade varit utan det svåra? Jag läser "A Separate Place" på Time och undrar: vad vore jag utan summan av det jobbiga som jag bär? Hade jag varit den jag är utan orättvisorna, glåporden, hoten, ångesten, magontet, knuffen osv? Hade jag varit den jag är om jag hade växt upp i en miljö och gått i en skola där "sådana som jag" var accepterade?
Förvisso, livet hade varit enk...lare men det blir aldrig helt lätt vill jag mena. Mest för att alla utmaningar värda läxan ställer till det för oss. Vissa av oss har turen att stöpas in i en fantastisk form redan från allra första början. Javisst, och nu kan man bara fråga sig vad det är de inte känner till?
Få människor vet hur jag som barn vissa dagar, ja till och med varje dag vissa veckor önskade att jag försvann från jordens yta. Poof! Jag önskade alltså livet ur mig själv på daglig basis. Vem som helst hade varit mörkrädd om de fick reda på vad jag som barn stundtals tänkte om mig själv. Jag var ingenting. Jag var ingen och inget jag gjorde gjorde någon skillnad. Mina föräldrar visste såklart knappt någonting och det fanns inga vuxna som ställde de rätta frågorna. Och vart skulle jag vänt mig? Till vem? Till vem utan att min tillvaro blev ännu svårare? Det fanns bara rädsla och strategier byggda på rädsla. Hur ska man göra för att uthärda? Vilka omvägar skulle jag ta? Hur långt skulle jag behöva gå för att inte bli trängd?
Få vet om hur jag letade efter platser i skolan där andra sällan gick eller vistades. Där skulle jag vara tills lektionen började. Och fy satan vad tråkigt jag hade! :-) Ibland hade jag turen att skolans bibliotek var öppet, där kunde jag läsa och se ut som att jag hade... bättre saker för mig än att hänga ute på skolgården med andra. Ingen skulle såklart veta hur ensam jag egentligen var.
Få vet om att jag gick till skolan och gick hem med precis samma magont. Jag skolkade aldrig och jag minns inte att jag åt frukost. Det fanns ingen jag såg fram emot att träffa och när jag tänker efter finns det inte en enda dag då jag tyckte att det var kul att gå till skolan. Inte ens de roliga ämnena var roliga.
Så... när jag stöter på artiklar om mobbning, tänker tillbaka och ser på allt det jag är idag, men även det jag inte är, frågar jag mig själv hur stor och vad skillnaden hade varit? Hade jag varit gladare? Rikare? Starkare? Kanske något så fånigt som lyckligare? Hade allt det jag behövt ta itu med i mitt liv varit enklare att genomföra och uppnå? Det är bra frågor tycker jag. Och svåra! Ja till och med för någon så fantastisk som eder tillgivna Miss Incorrigible.
2011/10/14
2011/10/13
2011/10/11
2011/10/09
I love you Siameze Floyd!!
Alltså, jag fattar ingenting men killen får mitt wildchild hjärta att slå en smula snabbare. He be bustin' it...
2011/10/08
2011/10/07
Och när ögonen öppnas...
... och man ser summan av alla rädslor... Ja, det är då man ser att allt arbete med sig själv varit värt slitet. Varenda tår, vartenda skratt och stunder och yttringar av dessa i en kompott av ljuva stormar. Som den där efterlängtade koppen varm té när man varit ute i blåsten. Det blåser nu...
2011/10/04
2011/10/02
2011/10/01
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)