...och bra. Ja, man föll till den grad att man vande sig vid att falla. De få gånger när man trodde att man hade landat i sig, i hen, tumlade man vidare. Vidare och runt för det hela visade sig vara en liten utstickande avsats som sargade mer än vad den hindrade för vila, för ro.
Det pågick så länge att ingen tid fanns. Och där fanns ingen att fråga om tid. Sedan slår man ner och när man till slut fångar styrka, tittar upp ur sina mörka vrår och undrar: "Herregud, när var det allt sket sig egentligen? När växte jag upp? Och när blev jag så lik morsan (av alla människor)?"
Och så blundade man länge länge länge (för faktum) tills man, i all håglöshet, öppnade ögonen på glänt och vågade tänka det lilla optimistiska: "Nåja, hon luktar gott åtminstone, det måste finnas annat, andra fördelar..."
