De flesta är överrens om att livet finns utanför bloggen där man ibland för in delar av verkligheten. Små bitar som jag känner är värda att dela med mig, oftast inför mig själv. De här bitarna kan bestå av att jag i perioder är glad, ledsen, bitter, arg med mera. Således kommer det inte spela mig någon roll om någon vill få för sig att jag är på ett visst sätt. Jag vet hur jag är och hur jag vill och inte vill vara, det är det viktigaste. Om jag i stunden är förvirrad kommer jag på det till slut. Jag vill tycka att jag, utan att sträva efter det, oftast är en glad människa på mitt sätt men det är svårt att greppa för någon som inte är nära inpå mig mest hela tiden. Den här bloggen kommer aldrig heller att bli en sådan "idag-har-jag-drömt-och-vaknat-och-borstat-tänderna-och-sen-ska-jag..." plats. Det är inte intressant för mig.
Jag tycker att jag fortfarande håller mig kvar vid det jag skrev i mitt allra första inlägg den 19 september 2008. Detta innebär att jag skrivit här i lite över två år. Jag har hållit en dialog med mig själv, väldigt ofta har jag skrivit små rader som endast har betydelse för mig och för att det är den funktionen som jag värdesätter på den här platsen. Det jag däremot har kunnat se är att bloggen är skoningslös när det kommer till att ljuga för sig själv. Alla idkar en stor andel självbedrägeri, som att de behöver se sanningen i vitögat för att ha något att leva för. Neverending story.
Jämfört med när jag började skriva bloggen har ensamhetens många skepnader ändrat form och inverkan på mitt liv. Jag var nog rätt ensam och rädd där och då och nu? Nu hanterar jag ensamhet på andra, ja kanske till och med bättre sätt. Det är relativt. I perioder behöver jag inget annat än att vara själv för att fungera och i andra perioder hungrar jag efter att överösa människor med de positiva och, vad jag anser vara, de vackraste delarna av mig som människa. Det är framsteg, för tidigare var ensamhet ett enda stort skrämmande begrepp som bara var "det där jobbiga". Jag har arbetat för att luckra upp och se det för vad det verkligen är. Om något behöver jag arbeta lite hårdare för att öppna upp och ta emot. Det är inte lätt ska ni veta. Rädsla och osäkerhet däremot jobbar jag på fortfarande. Två steg framåt, ett steg tillbaka, ni vet.
Jag ser fram emot tiden som kommer, en rätt nött tanke i min lilla värld men det känns verkligen som att jag med det jag har i ryggsäcken efter endast dessa två år har ännu mer att se fram emot. Vissa saker är sig lika och andra inte ett dugg. Jag växer och lär och ibland vill jag krympa igen och springa hem till min mamma som man någon gång fick för sig ska ha alla svaren. Det är långt ifrån en av livets stora sanningar. Däremot kommer den långa vägen att breda ut sig inför en allteftersom.
.jpg)
