Idag får vi se exakt hur mycket träningsvärk den här kroppen kommer få uthärda. Dagar med jobb kommer, men det är ok för jag är så mycket rikare. På både små och stora (större) sätt. Livet börjar ta form, breda ut små små stigar inför mig. Nu finns det ingen ångest vare sig på grund av ovisshet eller den invant förutsägbara tryggheten. Det finns inget förutsägbart alls, det finns bara lummiga stigar inför mig. Hjärtat är kanske tillräckligt otryggt för att jag samtidigt inte ska känna mig alldeles för bekväm och fastna. Det är precis så som det ska vara med andra ord. Jag ska lukta på blommorna längs vägen, aldrig plocka, det är jag lite för snäll för... fortfarande.
