...läste jag precis ut vilket fick mig att fundera kring min egna komma ut process, om man nu kan kalla det så. Boken var inte revolutionerande på något sätt, endast en samling berättelser. Själv hoppade jag nog aldrig ur garderoben, det var ingen regelrätt "mamma, pappa, jag har något att berätta..." -process utan har gått och går fortfarande över en period för min del. Det blir ju en ganska tydlig hint varje gång man träffar någon som man inte sett på länge. Något måste ha förändrats med mig där jag traskar med höga stövlar, tunikor och enorma örhängen.
Mormor berättade jag för först och det är för att hon alltid skapade en tolerant och kreativ sfär för mig att ta skydd i under min uppväxt. Redan som väldigt ung kände jag att jag andades ut hos henne. Jag kände mig älskad och uppmuntrad i vad jag än företog mig och det gör jag än idag. Min mamma berättade jag för på semester i Spanien. Stackars mamma, det var länge sedan hon fick en avkopplande resa. Kanske vi kan åka på en sådan tillsammans hur än överväldigande och krävande det vore med ett sådant... äventyr... för oss båda. Hon är väldigt speciell. Min far har jag aldrig haft en rak konversation med utan dragkamp och där jag inte tvingats att må dåligt á la my way or the highway. Han ogillar mig redan så han får ana, jag bjuder på det. Jag anser honom faktiskt inte värd att sitta mitt emot mig, titta mig rakt i ögonen och få veta en del om vem och vad jag är. Det spelar ingen roll om han är min förälder, han har aldrig känt mig. Det är få som är värda det allra bästa i mig. I hänseende till den relation eller bristen på relation vi delar är jag rätt lik min far. For him, loving and respecting me as his child and human being is mandatory. Det är my way or the highway. (Sluta följ den här bloggen om och när ni fått nog av klyschor.)
Hade jag inte träffat rätt människor tror jag att jag idag hade varit snäppet mer förvirrad och även djupt deprimerad. Antagligen mycket mer än vad jag var när jag hade det som svårast under utredningens gång och dessförinnan. Mycket beroende kring rädslan att ta reda på något själv och sedan inse att oj, nej men denna resa är asjobbig att företa, det klarar inte jag. Eventuellt dra ut på det i ett antal år till jag blivit en skäggig gubbe med en ryggsäck fylld av förnekelse, näshårstrimmrar och annat som gubbar stoppar ner i sina man purses. Förvisso höll jag på att få något slags fjun men det hetvaxade jag i panik så fort det började manifestera sig.
I början kunde jag högtydligt deklarera för (helt fel) människor att jag skulle "genomgå en stooor förändring och att jag hoppades att de stannade omkring för att följa med på min resa". Jag skrattar. Det är väldigt humoristiskt med denna missriktade öppenhet och ärlighet, jag vet men det kändes rätt då. Jag kände nog ett behov av att få höra från andra att jag gör rätt, att det är ok. "Nej men, du är ju du och du är ju redan så tjejig så det är bara bra. Jag finns här för dig.". Kram och klapp på axeln, ingen var direkt förvånad. Jag berättade för några helt fel människor, som sagt. Eller var de rätt? Jag vet inte, till dags dato har jag inte kunnat skörda något positivt ur det där. Människor som sedan berättade det för alla de kom åt. Inte alla men övervägande många. Inte för att jag är så viktig i sammanhanget utan för att det är en sådan sak man pratar om. It's juicy och jag hade själv gjort det då. Bögar och lesbar finns det gott om och resten... ? Ja, de andra hånglar, onanerar ihop, suger av och slickar på varandra friskt. Ibland på fyllan och ibland på "fyllan". Sedan skrattar de åt det "nej, men ha ha jag minns in-gen-ting". Ni kan gott fortsätta suga och slicka på varandra.
Även om det var mycket folk omkring mig använde jag hela könkorrigeringsgrejen i vissa lägen som ett sätt att försöka knyta närmare band till andra. Total fail. Det går inte att skapa något ur ingenting förstod jag i efterhand. Kontakten med vissa bleknade över tid. Det är en bra sak. Man orkar med så många "vad bra att du mår bra, det var så länge sedan... hur går det med..." och så en snabb blick nedåt mellan mina ben.
På tal om bögar och lesbiska var jag aldrig homosexuell då jag hade snopp. Jag kunde inte, det bara gick inte. Jag kanske borde tvingat fram något... för erfarenhets skull dvs. men det var dödfött. Enda gången då jag gick ut till Gretas innan utredningen, tror jag, var det en kille som dansade med mig. Så fort han, cute but very cheeky bastard, tog mig mellan benen ville jag kräkas i kaskader rakt ut över honom. Det gick inte. Don't roll like that. Att förstå transsexualism kräver att man vistas i en kropp innan könskorrigering för att kunna greppa känslan. Många gånger var det som att jag var utanför den egna kroppen och såg på... svårförklarat, ok?
Självklart var jag aldrig intim med en tjej, ok, lite tafatt strul med kläderna på när jag var 15-16 men det var allt. Ung nyfikenhet. Det var rätt skoj, en kvinnokropp är en fantastisk sak att ta på. Nu har jag en egen. Ännu idag kan jag inte få nog av den... det lena... fylligheten... da bounce. Ja, ni fattar. Ibland tror jag knappt på att jag existerar i min nuvarande skepnad. Hoppas bara ingen tar mig på bar gärning med att kupa mina egna bröst bara för glädjen att kunna göra det.
Omvänt kände jag ingenting då, det fanns ingen känsla av åh-så-jävla-underbart-att-bli-smekt. Ingenting. Inte ens nervositet. Det var som att jag inte hade några nervändar kopplade till det där höljet som hette kropp. Tidigare såg jag knappt mig själv i spegeln, än idag har jag små släng av att titta på mig själv med endast halva ansiktet i spegeln. Det kan låta hur konstigt som helst, men gamla vanor försvinner svårt. Jag såg inte mig själv, min form, skalet... en stor förklaring till varför jag har så lätt för att glömma även de mest basala sakerna nuförtiden. Behoven kanske de kallas... Nåväl, kanske en dag är skalen och mitt inre helt förenat i en böljande symfoni som fyller tid och rum. Nu är det en massa jazz ibland. Rörigt. Krångligt. Och ibland kommer något med flow, något French Kiss FM -liknande igång och - ojojOJ - då blir det hela privat. :)
Vad har jag lärt mig på denna resa så här långt då? Garderoben är ett utrymme där man förvarar sina tillhörigheter och enstaka skelett. Det är bra att städa ur och vädra ibland. Viktigast är att lära sig att tycka om sig själv bortom folks acceptans och att välja ensamhet i perioder är faktiskt ingen dålig grej. Tiden är min vän på gott och ont. Välj aldrig ensamhet för att trotsa hur du verkligen känner, dvs. när du innerst inne inte vill ha den. Att berätta något djupt personligt om sig själv kommer inte att skapa en djup relation till någon som egentligen inte känner en. Om du vill hålla situationer hemliga kan du tänk på att saker alltid kommer ut och fram i ljuset i slutändan. Det räcker oftast med att berätta något för en enda person för att det ska sprida sig. Fast lär du dig att tycka om och verkligen acceptera dig själv kommer det antagligen inte spela någon roll om och när det som utgör ett av livets hemligheter kommer ut.
