Igår umgicks jag med en vän som jag inte hade träffat sedan vi var i Berlin. Då går man och klipper sig. Frisören masserade min skalp och hade jag varit en snubbe eller hon hade jag... Struntsamma! Det var skönt i eftermiddagssolen. Vi åt sushi och pratade av oss, lite mer av det ena än det andra.
Vi samtalade om en gammal bekant och hur skönt det hade varit om hon nu i den stunden såg oss tillsammans. Förenade efter alla år av hennes manipulation. Det slår mig som häpnadsväckande att en person av vad jag kan tycka genomsnittlig intelligens kunde vända två normalt funtade personer emot varandra. Tydligen lyckades hon och jag tror inte det berodde på att vi var dumma i huvudet utan för att hon och hennes behov tilltalade en djupt rotad känsla av tycka om att kännas sig behövd. Ja, konstigt nog inom oss båda och dessutom var vi rätt unga då och trodde att vi gjorde henne en tjänst. Passerar tillräckligt med tid kan vem som helst tränas in i den rollen, till och med någon som egentligen ogillar att vara den som tar hand om. Jag önskar att jag hade lagt ner den energin, kärleken och eftertanken på någon annan, någon som verkligen behövde det.
Ja... till exempel mig själv.
Och precis när vi skildes åt, min vän tog spårvagnen åt ett helt motsatt håll och jag traskade vidare över Grönsakstorget, kommer hon gående med sin pojkvän. Jag gick vidare, hade inte en enda tanke på att stanna upp. "F*N, SH*T, F*CK!! Damn you bad timing!!" tänkte jag medan jag ringde upp min vän för att sätta ord och ljud på det jag kände i den stunden. Tur var väl att jag såg fantastisk ut vilket inte händer varje dag ska ni veta och tydligen ska man se fantastisk ut när man möter sin "arch nemesis", haha...
