...som jag gjort. Jag är i och för sig oftast helt medveten om varför jag känner och gör som jag gör. Det är väldigt sällan som jag är dum eller emotionellt frånvarande när det gäller just mig själv. Små dumdristiga val här och där, i övrigt håller jag mig på den säkra sidan. Det är tryggt där, såklart.
Jag har blivit kallad till kirurgen igen. Vi ska leka klipp och klistra med mitt underliv. Vad roligt... Uhm, nä inte riktigt. Det känns piss och hela jag vägrar på en molekylär nivå. Det hade vem som helst gjort. Det är nu jag förstår varför alkohol känns så lockande och det är först på sista tiden som jag insett vilket funktion den kan fylla i just mitt liv. Man hör ju så mycket om verklighetsflykt och alkoholist hit och alkoholist dit. Inte för att jag är en alkoholist men alkohol erbjuder verkligen tröst och en extremt enkel flykt, för kvällen, för natten, för mig. Kvällarna och nätterna är som tyngst känner jag. Det var igår när jag fastnade med ögonen på en punkt i en glasruta på spårvagnen som jag såg mig själv bli alkoholiserad i framtiden. Jag hade gott om tid, spårvagnarna stod stilla vid Ullevi p.g.a. en smitningsolycka, tror jag. Jag satt även och studerade nacken, axlarna och ryggbredden på en man i pullover. Jag kunde inte få nog.
När jag mår dåligt vet jag egentligen inte vad jag ska göra för mig själv. Jo, jag vet men av många anledningar måste jag gå igenom denna känslomässiga pärs tills jag tar mig genom det hela för det gör jag till slut. Det bara är menat att vara en process verkar det som och hittills har jag inte upplevt det på något annat sätt. Tills det hela blåser över blir det mesta i min tillvaro rubbat. Jag sover inte, jag sover för mycket. Jag äter antingen ingenting eller för mycket. Jag är antingen superglad, åh-Gud-jag-har-aldrig-varit-så-här-glad-i-hela-mitt-liiiiv-glad eller så är jag totalt onåbar. Att duscha eller välja kläder är en för mig övermäktig aktivitet. Upp och ner, upp och ner. Jo, att diska vilket jag alltid avskytt förhåller jag mig till alltid på samma sätt. Yes, en enda aspekt som är orubbad... Nåväl, jag kommer inte på något annat just nu. Jag hamnar gärna i gamla mönster som jag trott att jag kommit bortom. Efter det mår jag dåligt för att det visar sig att jag egentligen inte kommit så långt trots allt eftersom jag hamnat "där" igen. Igen och igen och igen. Det bara är så.
Russel Crowe har freaky små pojkhänder. Det såg jag hemma hos mormor när de visade Master & Commander på tv4 Film. Väldigt oattraktivt. Man vill ju ha någon som tar tag i en och... grejar real good.
