...att passera förbi min förrförra arbetsplats. Jag tänker att jag inte mådde speciellt bra när jag slutade där. Mina resurser var tömda. Jag älskar känslan i att jag valde bort något för oftast brukar jag hålla ut tills jag når... bristningsgräns, något som jag än idag inte vet vad det är. Sedan känner jag en otrolig frihet. Jag gjorde vad jag kunde, jag gjorde mer än bra ifrån mig och sen var det slut. På vissa sätt kunde jag inte ha gjort mer, på andra sätt... har jag lyckligtvis lärt mig vilka delar av mig själv behöver justeras för att "överleva" ett arbetsklimat som egentligen inte är hållbart långsiktigt. Jobb är menat att vara jobb men det finns gränser för allt. Allt.
Så jag går vidare, rikare, och lämnar det gamla bakom mig. Inget säger att bättre saker väntar, livet är fyllt av jobbigt skit att ta sig igenom, men jag har fler verktyg att ta till för att hantera det jobbiga. Hur kan man då inte bara älska livets bitterljuva läxor?
Ja... Så jag går vidare, det måste man. Vad annars?
