… med att vara så himla lycklig och lyckad hela tiden. Vad är det i det stora hela? Lyckan ändras över tid men det jag är helt, och då menar jag helt säker på är att lyckan inte är något permanent tillstånd fastän världen snurrar och snurrar och en massa element vill mata mig med dessa lyckliga budskap mest hela tiden. Det ska tryckas ner i halsen på mig. Varje droppe av hur livet ska vara eller hur det borde kännas tills jag i ruset glömmer hur jag själv känner och hur jag själv vill ha det. Ja, så svag är jag när jag väljer det och jag är inte direkt ensam.
Jag har behövt jobba hårt för mina lyckliga stunder just för att jag har upplevt stor otrygghet ända från mycket ung ålder. Ja, jag har haft ont och på sina sätt släppte det aldrig. Den där törnen rakt under huden. Det är därför jag är så lycklig när jag väl är lycklig, förstår ni? Det är därför jag är så lycklig när smärtan släppt en liten stund.
Och nu? Vad ser jag? Var står jag? Jo, jag inser att alla dessa bilder gör att jag endast måste jobba ännu mer för den här illusionen av hur saker och ting borde vara. Insikten i detta gör mig ledsen här och nu. Även fastän det gör mig lyckligare på ytan gör det mig lika tom på allt det väsentliga för jag vet att jag behöver lägga ner ännu mer i att nära denna bild av vad det innebär att vara nöjd och hel. Illusion är bara en bild av något som kan vara eller inte är på riktigt och visst finns det en hel del sådana i omlopp vilket gör det hela ännu enklare att få om bakfoten. Om det inte är mina egna så är det sure as hell någon annans som kommer in och gör mig tillfälligt en smula mer bländad.
Nu återstår bara den lilla utmaningen med att se det som är ens egna på riktigt i detta korta liv, att fästa medvetandet så hårt att man ser det framför sig fastän ögonen är stängda och man tror att man drömmer.
