Ibland när jag skriver inleder jag de här tankarna med målsättningen att lösa mitt livs större och mindre dilemman. Sedan kommer jag på mig själv med att tänka att lite text kan knappast åstadkomma den mest genomgripande förändringen (fastän man förändras mest hela tiden) vilket är rätt frustrerande för jag tappar, det jag kallar, mitt flow. Jag börjar tvivla på vad det är jag vill uppnå. Jag förstår att delar av mig som varit med ett bra tag och som jag hade velat ha på ett annat sätt inte kommer att förändras av några få skrivna rader, av en enda stunds klarhet där jag lyckats knappa in en del av koden till mitt inre väsen som anyways är för stort för dessa korta få rader att omfatta, förklara och eventuellt definiera. Det funkar inte riktigt så när man jobbar på sig själv och vissa delar är på gott och ont verkligen här för att stanna hur mycket man än vill något annat.
Bland alla dessa stora ögonblick av insikt som kommer ofta eller jäkligt sällan beroende på hur man mår och var man befinner sig i livet, tycker jag att det är desto viktigare att uppskatta och verkligen fröjdas i stunderna då mitt flow kommer till uttryck. Jag växer lite där och då när det ganska ofta kan vara jäkligt smärtsamt att utvecklas och komma vidare. Det är nog därför som jag kämpar också med detta jag ser innerst inne när jag skriver och fastän "lite" händer förstår jag att det lilla kan räcka mycket långt.
