Hela tiden kämpar vi fram och tillbaka. Faller och reser oss, är små små och växer och trivs och hamnar på någon plats långt borta inom oss. En smula sorg och en nypa glädje under detta jäkligt korta liv. Jag önskar alltid att jag hade lite mer tid kvar. Det är livet det, det är precis som det ska vara.
En vän undrade om jag inte kämpar med detta med att vara nöjd? Är jag verkligen så nöjd som jag säger att jag är eftersom jag pratar om det ofta? Visste inte att vi pratar så ofta because I obviously need to portion up all the goodie in the juice för den här skatan. Men ja visst, vid sidan av att livet i perioder är något som känns som en eeevinnerlig kamp så är jag nöjd i detta här och nu vilket är riktigt värt att prata om. Och om och om igen! Varför inte? Vad är viktigt för oss alla som är så olika? När jag sedan blir mindre eller inte alls är nöjd lär jag prata om det också. (You best believe it won't be with her.)
Jag fann inte riktigt rätt ingång till att fråga om inte hennes fråga handlade mer om henne. Det kändes som att hon egentligen kände sig hotad av att min bild av och ingredienserna till det "ideala" livet inte alls påminde om hennes. Det har jag stött på tidigare. Jag hade kunnat gå in i världens rant om hur hennes liv ser ut och hur det ur mitt perspektiv är det sista liv jag hade valt. Leva ute i ingenstans med en, återigen ur mitt perspektiv oattraktiv person som hon knappt känner som inte ens var tillgänglig när de möttes. Sätter man saker i perspektiv kan man alltid take a huge dump on somebody else's parade. Sedan kan man vara nöjd med sitt och stötta andra i deras.
Vänner med sina välmenande tips om att inte se en konstellation på två som den optimala utan som ett enkelt plus som lyfter livet. Javisst. Man ska ju inte känna sig ensam... för det kan vara... vad det nu är. Jag undrar om jag själv sett utifrån andras ögon någonsin kommer att räknas som nog om det är precis så jag föredrar det. Bara ordet konstellation låter som något som har att göra med avlopp, hahaha! Ja jag vet, det är jag och mina assocciationer. Sedan kommer man visserligen känna sig ensam men det gör vi alla ibland oavsett hur många människor vi har omkring oss. Och för den som måste vara i någon sorts... konstellation eller inte vet något annat läge då man känner sig nöjd och hel och bra ter sig då detta brist på behov av tvåsamhet säkert lite... konstigt? Ja, till och med skrämmande.
