No, I'm not drunk.
Jag har i friktion med människor alltid frågat mig själv vad det kan vara som inte funkar. Alltså vid de få tillfällen då det inte funkar för jag verkar ha någon förmåga att nästla in mig hos de "svåraste" individerna. När väl motsatsen råder tänker jag inledningsvis på vad kan det vara för del i mig som finner svårigheter med en annan individ? Ja, tänk om det är jag? Det är det typ aldrig. Men så händer det. Vad, undrar ni?
Jo. Man stöter på den mest osympatiska människan som saknar allt, och då menar jag ALLA kvalitéer som jag någonsin kan önska och söka mig till. Jag kan inte ens förmå mig själv att tänka att någon annan människa där ute kan finna något tilltalande i den här personen. Kanske snoppen, för det råkar den här ha men nja, inte ens det säkert. Och inte för att det spelar någon roll, en människa är en människa, men just det här exemplaret är den maskulina versionen av den feminina som jag upplevde precis så här förra gången det begav sig. De där människorna som har levt på någon sorts negativ image som inte på något sätt känns äkta. Den där tysta, fundersamma, "djupa" haha... Ofta förenat med någon sorts brist och "buhu min pappa kramade inte mig tillräckligt ofta". Alltså vad fan, man vill ju bara örfila och säga "GET OVER IT, YOU'RE PATHETIC"! Och åh just det, sedan får jag sådana påslag av oro när det händer att en sådan här person ler. Eller "ler" för det ser faktiskt ut som att hen bajsar.
Så... nej, det hade nog inget med mig att göra den här gången heller.
