...att få insyn i andra människors privatliv. Jag är tacksam för förtroendet man hyser för mig, ibland behövs man verkligen. Vem tycker inte om att känna sig behövd? Och så lär man sig grejer, jag tycker om att lära mig. Ibland kommer man varandra närmare men man lurar sig själv om man tror att det är definitionen av vad sann vänskap är. Några av mina upplevelser talar om för mig att det kan skapa oöverkomliga avstånd och i värsta fall förbehåll som flyger upp i taket så fort friktion uppstår. Man kommer aldrig hitta varandra, varken halvvägs eller mitt uppe i någon röra. Nej, man kommer bara att vara vaksam för att se till att man vet var man har den andra. Synd bara att vi människor (jag) är så himla beroende av kontroll och rädda för det som inte är förutsägbart. Väldigt synd för visst är det så att alla läxor värda att lära sig kommer vår väg förr eller senare? Och åh just det, sen kommer gånger då jag helt enkelt: Inte. Vill. Veta. Jag får ibland bita mig i tungan när jag är på väg att fråga: "Men hur är det egentligen? Kan jag hjälpa till med något?" Mest för att jag har en massa grejer på gång. Och för att ingen betalar mig för att idka three hours worth of lifesaving when I stand neck deep in shit, haha...
Hm, I sense a recurring theme...
