Jag har varit...

...en jävligt arg människa på sista tiden. Jobbigt som fan men samtidigt helt fantastiskt att komma i kontakt med detta ursinne som slipat bort de vassaste av kanter till förmån för klokhet och fått mig att ta ett avsteg från alla element som kan tynga mig i det tunga. Fan vad jag förtjänar bättre. Det krävs inte så mycket för att jag ska fatta vad det hela rör sig om. Ja, jag är jävligt förbannad och nej, det tjänar inget till att ta upp det med berörda parter. Visst är det skit? Ja. Och ja, jag får skylla mig själv som ens sitter här och skriver det här. På något vänster känns det bra ändå, det tar ut varann. Det bästa jag kunnat göra är att ta ett steg bakåt och hantera livet på de bättre sätten som jag känner till. Jag lär mig varje dag att tycka om mig som precis den jag är. En smula mer och mer. Det är nog därför krocken blir så allvarlig mellan det jag vill ha i livet och det livet ibland erbjuder. Jag är värd så mycket bättre, ja bättre än att vara denna arga människa.

Ok, en andel av skiten som kommit ens håll har man på ett eller annat sätt förtjänat. Alla förtjänar vi något, vare sig det är bra eller dåligt men inte allt, ok? We can have a lot but we can't have it all. Det finns en anledning till att jag känner att pseudonymen Miss Incorrigible passar så väl in på mig. Jag har min Miss Incorrigible som Beyoncé har sin Sasha Fierce, a showstopper haha! Ingen uppskattar om man är en hjältinna vareviga dag. Det är bara det att vissa gånger fattar jag inte hur det kunnat gå så snett. Vad fan har jag gjort för att förtjäna dessa människor? Det känns helt bisarrt att tänka att ge det bästa av mig samtidigt öppnar upp för någons fullkomliga nonchalans och brist på respekt. Det går inte ihop. It don't compute up in here.

Det finns en hel del jag kan klara mig utan (även om det inte är meningen). Kosta vad det kosta vill, önskar jag mig en stund där jag står inför varenda en av de här störningarna och bara... fast det funkar inte på det sättet, nej, inte i de här fallen. Det får bli tystnaden och frånvaron som får vara den allra högsta yttringen av protest. Det är så påtagligt när någon bara inte är där. De är inte där och hur mycket man än önskar kan de inte materialisera sig framför en. Ensamhet får alla av oss erfara, vissa klöser sig fast på grund av rädsla, på grund av att de inte kan vara med sig själva. Vem vet vad som kan dyka upp i huvudet, vem vet vad man behöver hantera? Andra omfamnar varje ensam sekund de får som den allra bästa vännen i livet.