... om rockbandet Against Me! briljanta frontperson Tom Gabel, soon to be miss Laura Jane Grace, som talar om sin transsexualism i Rolling Stone funderar jag på min egna resa. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara en rockstjärna som går igenom detta men genom att bevittna varje avslöjande om någon annans resa eller avslöjanden rörande min transsexuella bakgrund påminns jag varför jag måste arbeta med gränser och integritet. Den delen av mig är beroende av en känsla av frihet och trygghet i mig själv.
Under några år då jag var yngre och mer tillbakadragen (läs; rädd) kände jag att min bakgrund begränsade mig och jag gjorde självklart mina misstag i enlighet med sådant som hör till ungdomen. Gud vad gammal jag låter... Ibland, som här med den här artikeln, påminns jag om de svunna åren även om större delen av rädslan för att bli dömd utifrån min bakgrund är borta. Det anses vara lite fult att yttra men jag vet att jag är en smula bättre för varje dag för att jag är den jag är, för att jag har blivit prövad av livet på detta hårda sätt. Det finns så mycket styrka att hämta i min erfarenhet, det kommer alltid att vara så och jag kommer alltid ha enkelt för att se livets många perspektiv.
Jag kommer dock aldrig riktigt förstå vilken typ av människa man strävar mot att vara när man uttrycker sig klumpigt om andras privatliv. Jag förtjänar bättre för livet är så mycket mer än he-said-she-said. Och om man verkligen vill veta något är världen ändå fylld av eller i färd med att trycka in en massa onödig information i våra skallar från alla håll och kanter. Varför inte bara fråga personen detta berör om nu denna information är så viktig?
Jag anser att min bakgrund är mitt att tala om, avslöja och allt däremellan. Jag kan gå så långt som att säga att det är något universellt, det gäller alla andra så länge informationen inte medför fara för någon annan. Inget i mitt förflutna är hemligt, däremot är vissa delar privata och skillnaden är astronomisk. Transsexuell är inte det enda jag är och det är varken det bästa eller sämsta med mig men ja, när det gäller de som vet och de som inte vet är skillnaden stor för mig. De som får reda på det är på intet sätt garanterade en djupare vänskap. Jag kommer inte längre bli emotionell under en stund av närhet och några glas vin & spill the beans om allt det jobbiga jag har upplevt och allt det fantastiska jag har lärt mig i hopp om att någon ska uppskatta mig lite mer. Det funkar inte så. Jag berättar när och om det känns lägligt för mig.
Detta bottnar i att känslan av att bli omtyckt och "accepterad" länge har varit fylld av konflikt för min del, alltsedan misstagen då jag förväxlade de två. Jag kom fram till att jag struntar totalt i acceptans, heck, I ain't your Mother Theresa - det finns folk som jag inte hellre förstår mig på. Det är mänskligt. Och vadå acceptera? Det är som att acceptera att gräset är grönt och att solen skiner. Min bakgrund är endast en ynka nyans i den här världens komplexa väv bestående av många olika typer av människor med olika identiteter. Vissa synliga, andra långt under ytan. Däremot att vara mottaglig för att bli omtyckt, ja till och med älskad stammar ur en känsla av självacceptans. När man lär sig att tycka om sig själv kommer de omkring en också att göra det. Och de andra? Äh, livet är fyllt av en massa saker och i det stora hela spelar andras brist på förståelse ingen roll. Don't sweat it.
Det finns de som jag känner mig bekväm med rätt snabbt, det finns de som jag behöver gott om tid med och det finns de som jag håller av men där information om min bakgrund inte kommer att ha någon avgörande skillnad. Det ena är inte bättre än det andra, det bara är och ja, jag tar god tid på mig. Varför inte? Jag älskar tid, vettefan om tiden älskar mig tillbaka i och för sig. Vissa delar av mig är inte till för alla och tro mig, till och med jag själv gör i perioder en hel del ansträngningar för att hålla mig utanför. Honeychild, I simply can not stir up and wreak havoc every single day. Jag har så mycket annat för mig och om jag inte dra den gränsen tillåter jag vem som helst att klampa in i mitt liv med sin nyfikenhet. Missförstå mig inte, jag ser endast positivt på människor som vidgar sina vyer men ibland kan sådant medföra händelser, frågeställningar, kalla det vad ni vill, helt enkelt sådant som inte är rakt igenom positivt för min personliga utveckling. Ibland kan den typen av intrång få en att tänka i andra banor, ibland är det bara ett störningsmoment. Vi lever i ett informationssamhälle, det säger allt. Google är fortfarande gratis, work its magic. Så mycket anser jag att jag kan kontrollera och dra gränserna för vad jag anser vara mitt. Utöver det kan det få gå som det vill, människor kommer ändå alltid att prata och vara nyfikna.
Detta är mitt 2001:a inlägg, not bad huh? :-)
