Till att börja med gjorde jag misstaget att aldrig ge mig själv andrum innan jag började mina studier. Jag har jobbat intensivt i 3 år. Nu fattar jag bättre än någonsin att distans är det bästa man kan ge sig själv. Jag har gjort det bästa av situationen även om orken nu tryter, min hjärna skriker efter att få koppla ur och kroppen behöver vila från ekorrhjulet.
Min farmor gick bort och min egna fars hälsa är tydligen i gungning vilket påverkar resten av familjen. Jag tvivlar dock inte på att han kommer leva längre än både jag och alla jag håller av kommer att leva, seg jävel den där. En väns far gick bort nyligen och jag bevittnade enorm hjärtkrossande saknad en dotter känner efter sin fars hastiga bortgång. Oavsett hur tragiska omständigheterna än är var det bland det vackraste jag sett.
Sedan människor... Vad ska jag säga om människor som inte redan blivit sagt här då och då? Jag vet inte vad som händer i perioder. Jag kan inte skylla allt på andra men ibland är det som att alla blir skvatt galna maddafakkas, inklusive eder tillgivna då. De sedvanliga reglerna upphör att fungera och det blir lite av en "bra sås/karl/kvinna/tranny reder sig själv-filosofi som råder. I slutändan är det väl precis sådär. Om man tittar åt sidan för länge glömmer man att titta framåt. Jag är en person som styrs av hänsyn, jag undviker in i det längsta att trampa på tårna fastän jag omkring mig bevittnar själviskhet. Det slutar aldrig för det är nästan lika naturligt som döden. Vissa dagar är det det enda jag minns. Jag bevittnar det i sina renaste former och ibland i sina lite mer dolda sammanhang i samband med socialt spel. Jag upplever det som något onaturligt och försöker göra motstånd. Det hela behöver en helt annan approach... och lite mer glädje. Ja, vart tog allt det roliga vägen?
