... går jag genom mitt livs bästa och svåraste tid just nu. Jag förändras, jag uppmärksammar delar hos mig själv som jag förut gav bort lättvindigt. Sådant som jag aldrig fick igen. Det känns som att jag vill göra det bästa för andra för att inte göra det för mig själv. Tro mig, det ena är svårare än det andra. Jag är ännu inte hundra på hur allt hänger ihop. Jag vet bara att förnimmelsen av det som kommit och gått upprepar sig. Samma eftersmak, samma rysning, samma omkullblåsta träd vid vägkanten.
Jag behöver förstå det här, växa lite, såklart.
Jag måste ge mig tid för eftertanke. Många av livets små omständigheter är utformade för att jobba emot den mest dyrbara tid man egentligen har helt för sig själv.
Och sedan den där rädslan för att vara ensam, ojojoj, det är den värsta av de alla.
Så ja, det här är både den svåraste och bästa av tider.
