... möter man en liten människa som trots all sin uppenbara intelligens och potential finner nöje i att trycka ner andra genom lömska kommentarer och dold (för blotta ögat, uppenbar för skarpt sinne) bitchighet. Det blir rätt enkelt att avsky och göra sådana till sin fiende, right? Fast sedan kan man med lite eftertanke komma fram till att möten med just den här sortens idioter erbjuder de perfekta tillfällena att lära sig en smula. Oavsett vad kommer de gå samma öde till mötes som resten av oss. Kommer ni ihåg? Kommer ni ihåg när ni kom fram till den där avgörande platsen och tidpunkten i livet då man insåg "shit, jag är bara en människa, varken mer eller mindre viktig än någon annan i det stora hela så jag borde lära mig att lägga mitt potential på fantastiska saker"?
Fast kärnan i det hela har att göra med att ta ett hälsosamt steg mot att bli som teflon, inget av den här geggan ska fastna för det har inget innebörd. Sådant som kommer in och sedan rör sig ut ur livet. Man lägger ner alldeles för mycket av sin tid på att göra större eller mindre, i huvudsak, ofrivilliga gästspelningar i andras känslovärld.
