... ja, det blev så till slut mest för att jag fungerar utefter de premisserna att jag sällan erkänner det för mig själv. Känns man inte vid det så existerar inte det jobbiga, eller hur? Men det här har varit på gång ett bra tag. Och jag är högst ovillig att involvera människor i det, jag har en fallenhet för att skifta fokus på allt annat. Ja, till och med skapa problem. Gnälla en stund över ett jobbigt grupparbete fingrandes på en perfekt kyld Manhattan. Varför har jag typ inte börjat skära i mig själv? Ge mig själv riktig smärta? Jag kommer göra vad som helst för att inte låta det "vinna". Lida. Blod. Svett. Tårar. Även om det är långt ifrån, så här långt finns det bara där... och maler inombords. Det får mig ibland att tänka att jag är den minst lyckliga av alla jag har någon sorts samröre med. Det får mig att tänka att det kommer vara så länge till.
