Det var tufft att gå men det är så här det funkar. Jag knyter an så hårt och min empatiska förmåga fördjupas och stärks ett snäpp för varje gång. När jag lämnade in mina nycklar och gick ut från enheten satt gråten i halsen. Jag är en bättre människa och det är tack vare några själar som aldrig riktigt kommer att förstå hur djupt tacksam jag är för allt de lärt mig. Dessa människor... och meningen med livet. Jag skrapar på ytan...
Det är oslagbart när en arbetskamrat frågar en med tårar i ögonen: "men vem kommer jag skratta med nu då!? jag ska ringa dig heeela tiden!!" Varpå vi båda exploderar av skratt. Sedan fick jag höra sådant som jag vill behålla helt och hållet för mig själv. De där godbitarna vars magi jag vill ska vara, vara länge. Ord som dessa får mig att inse att jag har gjort bra ifrån mig och jag bär de med mig för vackrare smycken går inte att hitta. Och nu bär livet mig vidare...
