...fördomar, stundtals. Den delen av min bekantskapskrets som inte vet om min transsexuella bakgrund är stor. Fördomarna kryper in i samvaron och jag behöver ytterst sällan ställa de rätta frågorna. När jag tänker efter har jag nog inte gjort det på väldigt länge. Allt som egentligen krävs är en personlighet, min personlighet som får människor att slappna av väldigt enkelt i min närvaro. Ibland är det jobbigt för fördomarna tvingas rakt upp i mitt ansikte och hur mycket jag än uppskattar personen vill jag fortsätta med det trots att all förnuft indikerar att de är helt jävla blåsta i huvudet. Haha ok, inte helt, jag kunde bara inte låta bli. De flesta är klipska inom "sitt" område såklart. Även om det så handlar om att applicera mascara på fransarna och sedan använda en säkerhetsnål för den perfekta separationen haha... Jag menar, vissa intellektuella kanaler är helt enkelt inte mottagliga eller helt stängda för allt som finns i omvärlden oavsett hur många poäng de tagit på högskolan. Det är sådant som jag i min queerteoretiskt luttrade huvud kämpar med att greppa. Fördomar gör mig antagligen en smula lättretlig... även om jag har ett antal, ok en hel katalog med sådana själv som jag jobbar bort så sakteliga.
Ni fattar inte vad jag fick höra när Vanessa var med i Big Brother. Allt från hur äcklig den där "transan" är till hennes påstådda och av Big Brother vinklade "lathet" till hur himla tråkig hon är för hon är där bara för att "sälja sin bakgrund". Jag har fått höra ett antal gånger att ingen bryr sig om hennes "läggning", "sexualitet" eller hennes problem... till skillnad på alla andra som "har problem" i media som ingen bryr sig om, haha... För mig gör sådant ingen skillnad för jag om någon, efter ett decennium, vet vem Vanessa är. Ibland har jag bara ryckt på axlarna men ibland har jag hamnat i de här diskussionerna som utmanar mig på alla plan. Hur ska man förmedla något så lättfattligt i min värld till någon som så enkelt väljer... Medeltiden? Ja, fast 70 gånger värre då vi har så många alternativ i vår värld till att upplysa oss själva?
Jag har suttit bredvid en bekant som under en fika påpekat "alltså, ser ni hur bögiga de där två killarna är???" med gapande mun om två personer som sitter några bord längre bort. Jaha, tänker jag, ser du hur dum i huvudet du är just nu? Det är som att förståelsen på människor och allt vad olikheter heter utmanar det trångsynta sinnet på för många nivåer. Det går liksom inte att greppa att en kyss mellan två killar, eller vad som upplevs som en feminin klippning på en homosexuell kille är något helt... naturligt? Gods help me, jag använde det förhatliga ordet! Det kunde i och för sig varit värre, jag kunde ha använt ordet "normal". De här variationerna och dragen, låt säga homosexualiteten i all sin härliga prakt har funnits längre än vad vi och våra förfäder funnits. Vi var inte ens en idé när gubbarna i antika Aten pillade på varandra, haha...
Och det bisarra är väl att jag där och då, med allt vad jag är och vad som utgör mig i tanke, i erfarenhet med mera, under den här trevliga stunden på caféet tappar mitt leende, stannar och tänker: "om den här människan sitter och tänker så här om de här två fina, vad tänker hon om mig då?" Detta är bisarrt för jag vet att jag borde ha kommit längre. Jag vet inte exakt vart men antingen åt det håll där jag tar en "fight" för upplysningen, hur än bortslösat det kan verka. Sedan kan man istället resa sig upp, tacka för kaffet och gå hem för att läsa en fantastisk bok.
Jag har suttit bredvid en bekant som under en fika påpekat "alltså, ser ni hur bögiga de där två killarna är???" med gapande mun om två personer som sitter några bord längre bort. Jaha, tänker jag, ser du hur dum i huvudet du är just nu? Det är som att förståelsen på människor och allt vad olikheter heter utmanar det trångsynta sinnet på för många nivåer. Det går liksom inte att greppa att en kyss mellan två killar, eller vad som upplevs som en feminin klippning på en homosexuell kille är något helt... naturligt? Gods help me, jag använde det förhatliga ordet! Det kunde i och för sig varit värre, jag kunde ha använt ordet "normal". De här variationerna och dragen, låt säga homosexualiteten i all sin härliga prakt har funnits längre än vad vi och våra förfäder funnits. Vi var inte ens en idé när gubbarna i antika Aten pillade på varandra, haha...
Och det bisarra är väl att jag där och då, med allt vad jag är och vad som utgör mig i tanke, i erfarenhet med mera, under den här trevliga stunden på caféet tappar mitt leende, stannar och tänker: "om den här människan sitter och tänker så här om de här två fina, vad tänker hon om mig då?" Detta är bisarrt för jag vet att jag borde ha kommit längre. Jag vet inte exakt vart men antingen åt det håll där jag tar en "fight" för upplysningen, hur än bortslösat det kan verka. Sedan kan man istället resa sig upp, tacka för kaffet och gå hem för att läsa en fantastisk bok.
