... man blir alltid uttittad och/eller bekräftad av killar/män/whatever när man ser ut och känner sig som en gris. En rrriktig feting alltså... Och då tänker ni "meh en gris kan du väl ändå inte vara?!". Jo-ho visst kan jag det men det gör inget, ibland är det så. Ibland är det rena rama bondgården, 'ol" McDonald och "a moo moo here and a moo moo there" på gång up in here.
I en sms-duell påstod en vän att det är då man är som mest naturlig. Ursäkta? Natural my ass. Jag är människa, det är inte på något sätt min naturliga form att se ut som en gris.
Vad handlar det om egentligen? Kan det vara det där med feromoner? Herregud, jag tror inte ens på den där skiten. Man hittar varann för att man behöver något och just den personen där och då råkar kunna ge en det där och då. Och så blir det skilsmässa haha, vad finalt det lät men jag skrev det bara för att. Jag tycker inte det egentligen. "Kärlek" vid första ögonkastet ska vi inte ens diskutera. Eller jo, fast det tar jag en annan gång.
Jag funderade på det på vägen hem tills jag upptäckte att min mobil har en radiofunktion och att jag kan lyssna på skön jazz på p2 hela vägen fram till dörren. Allt som kan tänkas vara negativt, mörkret och kylan trängs undan och det enda som är kvar är en skön jag-e-här-å-nu-på-riktigt-känsla.
Typ så här fast inte lika många tuttar.
