Den rara (vill jag tycka) tjejen med transsexuell bakgrund ligger på en brits någonstans i en av Sahlgrenskas zombielokaler. Hon hatar sjukhus. Hon hatar sjukhus speciellt när hennes ben är särade åt två motsatta riktningar i väntan på behandling. Och när, oh fan-shit-fuck också hon inte är så lyckosam att hon bär på något cps bastardo eller någon smitta som går att behandla snabbt, läkaren får en närkontakt av 73e graden med hennes hoo-haa utbrister i en öppenhjärtlig monolog: "...hade jag inte vetat om din bakgrund, hade jag inte läst det i din journal hade jag aldrig kunnat tro på dig. Det ser ju jättebra ut!" Med handen på hjärtat, bokstavligen.
Föreställ er de där fluorescerande ljusen i taket. Slaktar britsen mm. Jag ryser. Ångest. Illamående. Tiden verkade stå still. Varför står den jävla tiden still just då?
"Okej(?)."
Det enda som känns rätt att säga i just det ögonblicket blir: "Jaha. Det hjälper mig inte ett dugg just nu då överexponerade jag vill kräkas rakt över dig och din 5 - 6 år långa utbildning med tillhörande specialisering på 2-3 år. Sätt igång och få det överstökat."
What can I say? I was born like this (minus min hoo-haa som jag någonstans längst vägen bestämde var en keeper).
