... tidigare att jag hade en evighet på mig att tillåta fel människor att ta sig in under huden på mig. Det som ett sätt att lära mig att överleva i denna stora. orättvisa. värld. Poor me (not). Envis, oh yes I am. De ska krypa omkring där och ställa till med så mycket oreda som möjligt. Men det går inte. Magen knyter sig där och då när jag går i en korridor kantad av kontor som är fyllda av klåpare som är till för att upprätthålla system av förtryck, utnyttjande och annat mumsigt. Let me tell you. De där kontoren är fyllda av samhällets bottenskrap som med hjälp av väl inövad bullshit-retorik ser till att jobbet blir gjort. Kosta vad det kosta vill. Det är bara i filmer som en liten människa vinner mot en stor blodtörstig maskin. Oddsen är emot mig.
For real.
Så vad gör jag? Jag stannar upp. Andas. Jag ställer mig ansikte mot ansikte med ilskan för att se vad den verkligen står för. Jag bestämmer mig där och då att vägra tillåta det där och framför allt de där att någonsin mer ta något mer från mig. That's not how I roll.
