...vartän jag gick idag. Det är de sista för det här året för snart är det för kallt. Allt fryser och de tar farväl. Jag hade en lång pratstund med min mamma idag. Vi vältrar oss i gammalt och hade vi varit någon söt pungråtta hade vår päls aldrig riktigt blivit kvitt gammalt ingrott smuts. Jag blir liksom inte inspirerad till något bättre när jag är med henne och tar del av den energin som omger henne. Jag kan inte klandra henne, åren av att vara mor, fru, dotter och arbetare har format henne länge till att bli den hon är.
Jag ber om tålamod, om styrkan att låta det mesta rinna av mig. Under en kort stund idag funkade det inte alls. Inga böner hördes av universum, inget besannades under denna korta paus i min "harmoni". Inte ens mina andetag och jag tappade allt vad aptit heter. Jag inser alltmer att jag är den som står mig själv närmast. Tätt efter följer fjärilarna.
