... finns det inget värre än oengagerade, slöa, sega människor som låtsas vara idioter bara för att de kan. Det värsta är väl kanske att jag rent naturligt borde ha den närmaste och bästa relationen till just personen i fråga. Den typen av relation kan jag bara drömma om för nu går jag runt med en knut i magen oförmögen att säga det jag behöver säga. Att säga det på rätt sätt är en annan sak och det går inte heller då mina känslor av ilska, orättvisa och oförrätt tar över och jag bara vill slå in käften på den detta berör. Oj då, det verkar finnas lite testosteron kvar i mig. Sedan har människan inte hellre en förmåga att ta in det jag hade velat säga. Det går bara inte. Jag har försökt så många gånger och som vanligt hade jag väl bara känt mig dum efteråt för att jag försöker ännu en gång och för att just den här personen är även duktig på att vända på allt och utnyttja offerrollen. Det sitter djupt som fan och efter en halv livstid av att "offra" sig orkar väl inte jag ta in det där för det känns inte på riktigt. Hellre säger jag inte ett endaste dugg till. Jag klarar inte av mer även om jag, med tanke på vad som står på spel, borde orka lite till. Jag börjar ana ett litet mönster. Skit också.
