Jag tvingas stanna upp och fråga mig själv vad jag håller på med? Ja alltså, här i livet? Precis som när jag för en liten stund sedan satt och gjorde något som på intet sätt var bra för mig, varken här och nu eller framöver. Jag stoppade, slängde en tung men osynlig sten i huvudet på mig själv med den enkla frågan "vad håller du egentligen på med?" Jag hade inget svar förutom en frustrerad suck.
Egentligen har jag alldeles för lätt för att låta mig själv färdas med strömmen i sakerna som jag företar mig. De "bara" händer. Jag önskar det fanns tillräckligt med mod inom mig att här och nu vara ärlig och öppen om allt skit jag haft för mig över åren. Sådant som "bara" händer. En nära vän frågade mig om jag har förlåtit mig själv? Det har jag inte. Undrar om jag ens kan det? Tro mig, jag har försökt och försöker fortfarande men det går inte. Det är inte dags än och det kanske det aldrig blir för det ligger så mycket i vägen för det. Det enda som kanske spelar någon roll är att jag är ärlig mot mig själv. Ja, hur långt det nu må räcka på en bra dag.
