...som upplever svårigheter med att återkoppla eller rent av att hitta tillbaka till din "nya" kropp. Oroa dig inte för det finns hjälp att få. Dra dig inte för att, i din kontakt med sjukvården som vi alla har oavsett när vi opererades, be om att få tala med någon. En kurator, en sköterska, en läkare, en terapeut mm. Oavsett vem så finns det alltid någon, förstår du? Så fort du börjar tala kommer den största biten av det jobbiga att släppa. Tänk på vilken skillnad det gör i livet att inte bära på sin oro helt själv. Du är aldrig helt själv och du kommer aldrig att vara helt själv. Det finns inget att vara rädd för förutom att treva i ovisshet vilket skapar det allra största obehaget och jag är väl en av de som anser att livet ska vara allt annat än obehagligt.
Kroppen är samma fast ny på vissa nivåer (funktionella, fysiska, mentala) och det tar tid att hitta sätt att förhålla sig till den. Det tål att tänka på att biologiska tjejer/killar har en hel pubertet på sig att utröna vad de gillar och vad de inte gillar alls. Vissa av de har inte ens kommit underfund med sina issues när de kommer till 30 års åldern. Kroppen är ingen liten maskin att stänga av och sätta på när helst det passar en samtidigt som den i de flesta situationerna inte alls är speciellt komplicerad. I och för sig, vissa behandlar den så och de erfar snart att det kan förvisso vara på en hel del gott men även väldigt ont. Om du på något sätt känner dig träffad av dessa rader så ska du veta att det ska ta sin tid. Tid är det enda vi har. Ta hand om dig, njut av livet. Puss!
