... när jag ser den här bilden. Det var nu några veckor sedan jag tog den i närheten av Martin-Gropius-Bau museet innan Frida Kahlo utställningen. På samma gata har de bevarat en ganska lång del av muren och där fastnade jag. Den blev helt plötsligt väldigt verklig för någon som inte känt av dess närvaro, det är ingen mur jag växte upp med. Istället återkopplade jag till murar som jag stått inför och andra som jag nu står inför. De flesta finns inom mig. Vissa murar klättrade jag över, andra har jag gått rakt igenom. Ibland gjorde det mer ont än andra gånger. Jag antar att jag hade lite av en dålig kväll just den kvällen med tanke på att det var den sista innan jag skulle resa hem. Det är aldrig roligt att lämna en plats som man trivs på.
