... de mest explosiva skrattattackerna hela tiden till och från efter jobbet idag. Visst är livets kontraster bisarra ibland? Och nu kom det igen! Jag satt på spårvagnen och verkligen höll mig från att skratta. Var skitsvårt men jag gjorde allt för att inte framstå som världens weirdo, det är civiliserat och bra så. Så jag lyckades... tills jag kom hem till Lou dvs. Hon skulle laga middag för att fira hennes nya jobb i höst. Jag kunde inte ens skära ner salladen för att jag bröt ihop i världens skratt och Lou bara himlade med ögonen åt mig. Jag vet just inte varför det blir ett skratt. Allvaret i det hela känns som om jag vore en person som får en skrattattack på en begravning eller någon som panikskrattar. Ni vet när man är scared shitless och det enda man kan göra är att låta ett garv välla fram? Fast i det här fallet borde jag vara någon som endast tar ett steg tillbaka och sorterar mina känslor och tankar kring den här lagom stora förändringen i mitt liv... men det går inte för nu gapskrattar jag här hemma helt själv igen.
Jag fattar inte riktigt vad det är jag har sysslat med tidigare. Kan ett jobb kännas så här... bra? Rätt till och med? Jag fattar ingenting och nu skrattar jag igen...
