... arbetar med mig själv behöver jag en dos av det som ska förstöra för mig. Det finns i tal, i skrift, i handling, i relation till något/någon annan, i själ och i hjärta. Ibland även i mage. Det är antagligen därför människor som till synes lever de där "perfekta" liven utåt sett ändå gör saker som hade kunnat fucka upp det ordentligt för dem. Känner ni igen det? Jag är långt ifrån att leva något perfekt liv. Vi behöver risken, mörkret och vi behöver helvetet. För visst är det som så att det oftast är en själv som skapar sitt lilla helvete här på Jorden?
I min verklighet strävar jag alltid mot högre höjder, mot det som på ett eller annat sätt är bättre än det jag redan lever nu. Jag glömmer att påminna mig själv om hur långt jag kommit då och då men strävan är alltid densamma. Framåt. Uppåt. Starkare. Snyggare. Smartare. Vänligare. Bättre, helt enkelt. Tittar bakåt endast för att påminna mig om hur långt jag har kommit och inte för att gräva ner mig i det som kunde eller borde ha varit. Nåväl, det händer också ibland men så får det vara. Livets många coulda-woulda-shouldas, ni vet precis vad jag menar.
Ok, så jag är klar på vart jag vill komma. Ja, åtminstone inombords trots att så många yttre faktorer är sammanflätade. Jag är lite rädd, lite lite ett tag till. Allt hänger ihop på sina många olika sätt. Men hur kommer det här med det mörka och negativa in i bilden? Varför behöver jag det när jag arbetar så hårt för att "allt" ska bli bra?
Det finns där, jag är så medveten om det nu när kampen för att jag ska må så bra som möjligt är som hårdast. Kontrasterna, ni vet? Jag kämpar mot mig själv i alla lägen och den där moralkärringen får jag brottas med för att hon inte ska poppa fram och hålla en predikan eller sju. Logiken talar såklart om för mig att det inte tjänar något till, det finns inget som spelar någon roll och jag kommer aldrig bli någon "räddande ängel". I rätt många lägen är det den minst givande rollen man kan anta. Jag är fantastisk men lilla jag är inte menad att ändra på, låt säga, en underbar smygis eller en genialisk junkie eller en lockande lögnare. Det är vad det rör sig om man bryter ner det till sin allra (o)renaste form.
Jag vill vara ärlig så det tänker jag fortsätta vara. Man får hoppas att det är därför jag uppskattas så mycket. Bortsett från att vara minst lika underbar är inget av det du är jag och inget av det är något som jag behöver men ändock finns det i min tillvaro. Vem vet, kanske jag lär mig något trots att jag håller det du står för på en viss distans? Tror knappast det men det är hursomhelst bra att jag ser dig för vad du är, på gott och ont. Och vet du vad? Vet du hur ok det är att låta bli att försöka förändra någon? Det är helt. jävla. ok. Alla skapar vi våra egna små helveten som sagt. Take it from me, det är en bitterljuv komplikation att leva livet.
