... som jag vägde tresiffrigt och som vanligt glömmer jag att ge mig själv den nödvändiga klappen på axeln. Klapp, klapp behövs då och då. Gud vad tjock jag var! Nej, jag hittar inte på, jag var ingen kroppsbyggare eller sumobrottare. Och det tunga, det tunga var inte bara fett ska ni veta. Det tunga var år och åter år av känslor som jag valde att bära på. Jag har gått igenom så mycket trots ett skyddat liv. Jag antar att ingen är speciellt skyddad från sina egna murar för de står där, i vägen för så mycket. Såklart, omständigheterna var inte de allra bästa men det var mitt eget val.
Jag valde bort det definitivt dagen då jag sprang upp tre våningar till en ringande telefon och insåg att "men shit jag kommer inte kunna tala normalt så andfådd som jag är". Inte andfådd som i ett tyngre flås utan andfådd-kan-inte-andas-in-för-att-det-inte-finns-tillräckligt-med-luft-på-planeten-andfådd. Huvudvärk och tryck över bröstet och en smärre yrsel. Det var nu dags att ta en titt på mig själv. Go way, WAY deep inside och ta mig DA LOOK och köpa en våg to see what the "damage" was. Jag har lärt mig att vid en viss punkt i ens kroppsliga utveckling och stundande förändring så behövs en våg. Längre fram säger siffror nästan ingenting, det är bara att strippa och ta en ordentlig titt i spegeln för att se om man gillar det som tittar/dallrar tillbaka. Man behöver inte överdriva det där heller utan man tar ett naturligt kliv vidare in i att faktiskt känna efter och fundera kring sig själv. Dialogen. DA DIALOG, comprendes? Behöver jag äta allt det här? (Det behöver jag än idag jobba på.) Känner jag mig stark? Är jag pigg? Orkar jag allt som jag vill orka? Är svaret nej eller nja på de här frågorna är det dags att ta en funderare... eller sju... tton.
