... man är och vilket bagage man bär på kan man, inte alltid men ofta, anta offerrollen. Den är väldigt enkel och bekväm att hoppa in i. Så fort något går emot en, i extrema fall kan man vid minsta tillstymmelse till kritik ta till offerrollen vilket över tid blir ett sätt att hantera sin omgivningen på. När människor tycker synd om en och behandlar en som ett stackars litet offer kan man få precis det man vill ha. Så går det runt och runt. Det behöver inte ens ha något att göra med att man vill manipulera även om det kan kännas som det "stackars" offret är en manipulativ liten hynda. Det är helt enkelt enklare att vara ett offer än att stanna upp och fråga sig själv om det finns en gnutta sanning i kritiken som korsar ens stig. Har man varit ett litet offer enda sedan man såg sin egna far gömma sig hemma hos moderns bästa väninna kan man säkert inte ens se att någons ifrågasättande kan handla om att uppehålla och underhålla en viss nivå av professionell anda i en arbetsrelation mellan två människor. För vad kan det resultera i? Oj oj, något så hemskt som förbättrad arbetsmiljö med mera. Farligt...
Det här täcker in på så många områden i människors liv och det är så enkelt att luras in i att behandla någon som ett stackars offer. Man ska alltså sitta där och rättfärdiga sina totalt oskyldiga intentioner inför någon som lever på drogen stackars-liten-jag-tycker-så-synd-om-dig. Patetiskt.
