En rolig sak som hänt är att jag nyligen stod i samma spårvagnshållplats som tjejen som jag påstod mig vara "kär" i när jag gick i högstadiet. Det var egentligen en innerlig önskan om att få vara "normal" på den tiden. Alla är ju som bekant kära i någon då och det fanns en lång lista på saker som var fel på mig, ja en hel rad saker vid sidan av att jag var definitionen av androgyn redan då. Jag körde någon slags försök till avledningsmanöver, haha... och i min desperation gick jag så långt som att hennes dåvarande kille nästan ville slå mig. Fast längre fram kände han på min bak i duschen efter gympan. Innerst inne var han a lover, not a fighter men det hela slutade inte lyckligt på något the-jock-elopes-with-school-weirdo-sätt.
Sanningen är den att där inte fanns någon känsla alls för den här tjejen, inte ens ett morgonstånd på den tiden det kunde förekomma ett sådant. Hormonal misfire of some sorts. Jag ville inte ens prova hennes kläder.
Så där stod jag i all min (uppgraderat) feminina storslagenhet med dingel-dangel hängandes kring halsen, smetandes på läppglans medan hon stod direkt framför mig. Och jag förstod att det var hon precis när våra blickar möttes en kort stund och sedan.... inget. Jag hann se att alla Aya Napa/Kreta/Teneriffa solsemestrar hade satt sina spår men ja... inget. Man kanske borde ta detta icke-igenkännande som en komplimang...?
Ok då, vi säger så.
