... tycka om det eller den som jag tycker om krävs det mycket. Då ger jag hela mig för det är det minsta jag kan göra först och främst för mig själv. Helhjärtat ska det vara och att hänge sig åt något eller någon helhjärtat är svårt. Det insåg jag för ett tag sedan.
Ni skulle bara se hur glad jag är när jag är på väg till skolan, ni skulle bara se hur glad jag är när jag sitter vid ett gammal färgfläckat bord med en penna i handen och drar osäkra linjer och suddar och tänker "Nej, du får inte fästa dig för mycket vid den här för det blir svårt att bara göra den utan att tänka att den ska bli så bra direkt, tillåt dig själv att göra fel..." och en myriad av andra tankar som far kors och tvärs i mitt huvud. Ni skulle bara veta hur snabbt jag tycker att tiden går när läraren säger att lektionen är slut. Jag ler när jag går därifrån och på de flesta bekanta sätten för mig känns det rätt. Bara rätt.
Jag kan inte... jag kan inte bara doppa tårna i ett hav, jag måste hoppa i och låta mig själv svepas med av vågorna, upp och ner och ner och upp. Havet är djupt, stort, oändligt och det är endast jag som sätter gränserna för hur långt jag vill föras av strömmen som är min vilja. Jag behöver alltså besvara för mig själv de små, tyyysssta önskningarna i hjärtat om att våga och simma ut dit... där jag behöver vara för att må bra. Ja, må bra som när man har hela håret fullt av finaste snöflingor...
