... och jag har stressat som ett as för att få lyan i någorlunda presentabel skick. Nej, den är inte "mysig". Can't stomach the word. Den är presentabel, punkt slut. Det är tur att den är liten som en skolåda. Den här gången har de fina rumporna någonstans att sitta åtminstone och jag behöver inte heller ursäkta några fantastiska bananlådors närvaro, hä-hä ("lazy ass" laughter).
Fin-fint!
Och som ni ser måste det vara gott om mat/tilltugg när jag är i farten, jag förstår vikten av att hålla brudar mätta. De börjar klättra på väggarna annars. Jag däremot klättrar inte, jag skäller ut folk när jag är hungrig. Det är nästan lite charmigt (att vara slav under aptiten, NOT).
