... och det kan gå lite hur som helst. En avlägsen barndomsdröms spökerier och en hårt spänd tandställning. Jag är nervös och halvt om halvt ångestfylld av förväntan men glad och pigg. Jag lär mig något nytt. Det går framåt, sakta och det känns som att varje liten osäkert dragen linje för mig närmare det jag tycker om... eller vågar jag ens erkänna för mig själv att jag tycker om det? Alltså, verkligen, verkligen tycker om det?
Jag måste kladda lite till och tänka på saken.
Illustration av Liselotte Watkins
