Det finns morgnar då jag vaknar redan trött. Huvudet snurrar av alla tankar på vart jag ska, vad jag ska göra och hur jag ska vara och så vidare. Tiden verkar aldrig räcka till, jag är konstant försenad. Det är så mycket och det är inget ovanligt om jag över min skål müsli, fil och färska hallon mentalt redan är någonstans kring 18 snåret senare på dygnet. Min kropp är där med människor som jag möter men allt utöver den är på en plats (eller flera) långt, långt bort.
All den energi som krävs för att jag ska komma dit jag vill komma har jag redan lagt ner på att tänka det innan det ens har blivit min verklighet. Ja just det, jag tänker på hur jag ska komma dit enklast, vilket det bästa alternativen är i mina sökanden och hur jag inte ska känna mig överväldigad. För det är viktigt... har jag fått för mig på något sätt. Hand i hand med dessa tankar går oron, såklart! Mitt höga behov av trygghet där jag på förhand ska veta att jag inte kommer "misslyckas" är med. Jag ska känna mig helt säker och fullt medveten så ni kan bara tänka er vilken grad av utmattning jag drabbats av. Så är det... just nu.
Det är svårt att hitta till den platsen inom mig själv där jag bara är och där jag bara gör avskalat från saker inombords som kan sätta käppar i hjulen. Det händer ofta att jag är timmar, dagar, månader, ja till och med år i förväg och visst, man ska onekligen röra sig framåt men sådant som ens välmående hänger på hastigheten man väljer. Nu har jag börjat arbeta med att sammanföra den delen av mig som redan är "där" med den delen som är på väg dit just nu. Den ena, har jag kommit fram till, är viktigare än den andra som alltsomoftast gör mig utmattad. En... dag så... Boy, oh boy.
..och så är jag snuvig och hostig och febrig nu, och jag måste ta itu med jobbiga människor. Orka-h! Jag intalar mig själv att det alltid bara kan bli sämre.
