... rummet där jag rår om mig själv inte är ett rum och istället är en trädgård. Lite så som på bilden. Jag är förlorad. Swish! En evighet passerar.
Jag förstår inte varför jag tycker det är så stressfyllt att samla människor. Jag oroar mig över alla detaljer. Det är typiskt mig och det är därför jag kommer mest till min rätt i sammanhang på tu man hand. Ska de komma? Hur ska de ta sig dit? Kommer alla att komma överrens? Hur ska jag sammanföra alla så ingen känner sig utanför? Hur ska jag göra om det blir konflikt? Det är inte ens något jag kan kontrollera, jag hade inte kunnat hur mycket än de överdrivet logiska aspekterna av mig kräver att jag ska. Livet är ofta inte speciellt logiskt.
Andas.
Jag.
Andas.
Är.
Andas.
I.
Andas.
Min.
Andas.
Trädgård.
Andas.
