... när man är som jag. Jag är inte högdragen eller liknande men jag öppnar inte upp för andra och låter sällan den kärlek och omtanke som jag skickar ut komma tillbaka till mig. Jag är sluten och i grunden har jag svårt för att ta emot tillgivenhet hur mycket än jag ger av mig själv.
När jag väl blir föremål för någons tillgivenhet blir jag alltid så förvånad över hur någon kan vara så snäll mot mig. "Vad har jag gjort för att förtjäna detta?!" är en fras som jag ofta använder och till skillnad från andra som använder det som en artighetsfras för att demonstrera blygsamhet när de får något erkännande, kommer de orden från ett ärligt ställe djupt rotat inom mig. Ja... något sådant istället för att bara säga tack och sola mig i glansen av uppmärksamheten vilket man också ska kunna göra utan att direkt bli upptagen av vad man ska göra i gengäld. Gör man väl för andra om och om igen där den ena parten ger av sig hela tiden utan att den andra behöver göra något är det svårt för en relation att bestå. Ibland rent av omöjligt för att mottagaren är någon med avsikt att utnyttja. Andra gånger för att man vänjer någon för mycket vid att vara mottagaren och blir trött på att fylla ett bottenlöst hål. Lite så har det blivit vilket har fått mig att tänka på om människor bara är mer egoistiska med mig eller om de bara är så egoistiska som människor naturligt är? För det sistnämnda har jag också erfarenhet av och det är ok för till viss mån ska egoism få råda... till förmån för bättring såklart... och annat.
Så vari ligger lärdomen? Ja hm... Om den andra, i vad det än för relation det rör sig om, inte får tillfälle att känna sig behövd och uppskattad genom att göra något för mig stängs känslor ner. Det är ett tydligt mönster i mitt liv och det beror på att de flesta normalt funtade människor behöver känna att de fyller ett skuldfritt syfte i någon annan människas liv. Jag och de som är lika mig i detta avseende behöver öppna armarna, hjärtat och sinnet. Jag behöver våga släppa in någon, ta emot och vara tacksam... och förstå att jag verkligen, verkligen, verkligen förtjänar det goda livet har att ge.
