Jag är glad. Det fick räcka med denna monotoni. Så... jag tog tag i saken. Cirklarna snurrar av egen kraft utan att jag har möjligheten att sakta in eller byta riktning när den högsta växeln är i. Cirklarna snurrar så snabbt att jag periodvis fastnar i de. Jag snurrar, allt snurrar. Jag förlorade kontrollen ett tag.
Jag vaknade efter många timmars sömn och kände fortfarande samma tunga trötthet som precis innan jag drog täcket tätt kring mig för natten. Jag vet verkligen inte vad som drev mig framåt just den dagen av alla. Jag önskar jag kunde säga att det var något så enkelt som "I popped in because I was in the neighbourhood..." men det kunde jag i och för sig gjort för länge sedan. Vanligtvis drar jag mig för att göra bra för mig när det gäller just detta, min framtid och jag hittar på alla möjliga ursäkter för att rättfärdiga mitt undvikande. Tankarna är goda men handlingarna är en historia för sig på godaste gott och ondaste ont. Man är både värst och bäst mot sig själv och i mitt fall har jag undvikit väldigt länge. Jag har undvikit i år och dar. Det blir många, långa stunder av rädsla och vilsenhet för att inte nämna det missnöje jag känt inför mig själv. Jag tror att det efter så lång tid har byggts upp till ett slags dåligt självförtroende när det i själva verket inte finns något inom mig att inte känna förtroende inför.
Alla dagar som förflutit på sitt vilsna sätt har varit små läxor i sig, vid sidan av att de måhända skänkt min själ onödig oro. Jag kanske behövde denna prövotid, inför större prövningar som komma skall. Armar, axlar värker och nacken är stel. Jag förtjänar bättre än så. Några kreativa kriser hade inte skadat... eller ja, jag hoppas att det blir sådana framöver åtminstone. Kriser där jag tvivlar på min förmåga när jag verkligen vill och försöker göra något jag brinner för. Det vore ett steg uppåt jämfört med de krisdagar som jag brukar ha nuförtiden.
Upside of it all must be that I'm moving ahead, även om vägar är kantade av svårigheter och lär fortsätta vara det. Jag kommer fram till slut, det gör alla tåg oavsett hur tung last de drar. Jag blickar framåt och jag ser mig själv ta form.
Du... fina, rara...?
Detta. Är. Bara. Början.
