Helgen som har gått har varit bra för mig. Jag och en vän tyckte att vår milf-vän förtjänade en helkväll ute så vi satt barnvakt. Hon har tvillingar and a belly with stretch marks to prove it. Dessa barn kan bäst beskrivas som två små onda dockor. De är inte så onda men det är något Children of the Corn -aktigt över de samtidigt som de är för intelligenta för att vara så små. De har den där stirriga blicken, ni vet, som om de hade kunnat göra vad som helst med en enda blick. Scary shit. Jag kommer på mig själv med att terror-skratta åt de för de är som små evil hobbits som springer runt på sin små knubbiga fötter och korta ben. Det är ett under att deras små kroppar lyckas hålla uppe deras proportionellt sett enorma huvuden. De har alltid svar på tal och det är inte några mesiga halvsvar heller. Aliens.
Barn är söta, de är söta som små valpar och kattungar. De kan vara söta några timmar, till och med uppemot ett dygn kan vara omväxlande mot det liv som jag annars lever men sedan tar det söta slut någonstans på vägen. Pedagogiken och sunt förnuft tar över och sedan får de gå hem till sig eller jag till mig and all's good in the hood.
Jag har nog blivit ledsen en enda gång för ganska länge sedan för att jag inte kan föda egna barn och för att vara sorg var det ingen stor sorg direkt. Bigger shit has indeed hit the fan in this life. Jag finner inte inom mig att sörja något som jag aldrig kunnat. Det är inte en förmåga jag har förlorat. Jag funderade på att frysa det nödvändiga för att i framtiden då rätt teknologi existerar kunna åtgärda det naturen förnekat mig men till och med de idéerna fick sitt slut. Jag kände vad meningslöst att lägga energi och tankar på något som är så långt borta. Jag tänker på det än idag ibland men det är väl en av de sakerna. Dit hör också att jag delvis ångrar att jag inte hade sex innan operation, ni vet, bara för att veta hur det känns. Men känner jag mig rätt är det också en av de där sakerna jag hade förknippat med djup ångest. Sådan är jag.
Ibland ser jag dem. Mamma, pappa, barn och det är en fin bild. Idealbilden lever vidare inom mig utan att jag vill leva upp till den. Jag tycker att det är fint med familjer. Det trots att jag inte minns att det finns så mycket positivt att hämta i den konstellationen som jag vuxit upp i. Jag är inte inspirerad att gifta mig för jag har svårt att se mig själv bli någons fru. Det är dock inte omöjligt för det är få saker i livet jag helt utesluter. Överallt omkring mig tar äktenskap och förhållanden slut och det har hellre inte fått mig att "tappa hoppet". När jag skriver småskrattar jag åt det hela. I mina ögon håller familjebegreppet på att ta en annan form, det blir något större och djupare. Det har länge handlat om den familj jag skapar mig och inte om den familj jag föddes i.
Och att bli en mor... ja, enough said. Ska jag som fortfarande är ett barn som lär sig gå bli någons mamma? Varenda litet osäkert steg stärker mig och en dag... ja, en dag är jag inte ett barn längre.
