... middag gånger två diskussionslystna brudar, ni vet när man precis ska knyta ihop alla vilt spridda trådar över en påse godis ringde polisen på dörren. Min väns mor har gått bort. Mitt hjärta slog sina vildaste slag för att jag ville ta bort det där ur hennes (och min) verklighet. Det var mer än sorgligt, ja onaturligt att se ett barn sörja sin mors bortgång.
Annars är hon ett av de där stenansikten som planerar och ordnar och klarar allt. En god, ärlig vän även om hon är en liten plåga ibland. Så självständig men... i stunder som dessa ser man endast ett litet barn som aldrig kommer se sin mamma igen. Och när orden tryter och tårarna trycker på barriärer som inte är tillräckligt höga suckar hon och yttrar sina små "Ja, du":n och sedan försöker hon resonera sig bortom den plats där sorgen är så stormig. Så går det, runt och runt. Det vet jag för jag har upplevt de höga vågorna.
Jag brukar inte krama henne trots att jag är en fysisk människa. Fysisk med de som jag håller av är viktigt att poängtera. Jag ser stor trygghet i mammas eller en god väns kram men med henne är det inget man/vi gör. Hon kramar mig än mindre och så har det alltid varit trots att vi är varandras nummer ett när vi ska ringa samtalen som börjar med: "Oh sh*t f*ck, du skulle bara veta vad som har hänt...". Hon är inte speciellt duktig på att lyssna och det har varit en av våra återkommande issues. Att lösa är hennes starka sida då hon är mycket målorienterad, hon ser konstruktivt på problem och tar itu med dem.
Jag är glad att jag var där just då för jag tror inte hon hade ringt och bett mig vara med henne hur mycket hon än hade behövt någon vid sin sida. It's not the way she's built. Jag var tyst och lyssnade när hon talade. Jag svarade på frågor, hur än bisarra/svåra att besvara de föreföll vara. Man behöver någon vid sin sida. Jag var där och nu, nu är jag utmattad gott folk.
