... självmord på nästintill de flesta av sätten. Tar man steget har mörkret och bara mörkret tagit över och man har till och med övertygat sig om att ens nära och kära kommer må bättre utan en omkring. Jag har tänkt tanken... rätt många gånger faktiskt. "Tänk om..." och "Faaaan vad jag inte orkar meeeerrr..." men ändock har något hållit mig kvar ifrån att gå bortom endast tankar. Det kommer antagligen aldrig att komma en tid då det kommer att kännas så dåligt att jag inte klarar av livet. Jag tror inte det. Jag vet vad som behövs för att ta sig upp när man mår as för det har jag gjort så många gånger. Och då menar jag inte att de som tar livet av sig är svaga, snarare tvärtom men att de i sina negativa föreställningar om sig själva och livet gått in och använt den styrkan som behövs på helt fel sätt. Det krävs cojones, jag älskar den frasen. Det krävs cojones grandes för att till och med ta livet av sig själv. Blott tanken är långt ifrån själva handlingen att gå till Angeredsbron, hoppa och möta ett definitivt mörker nere i vattnet nedanför.
En av mina före detta kollegor gjorde det i förra veckan. Jag fick reda på det dagen efter när jag precis tryckt i mig en galax hemmagjorda munkar fyllda med äpplekräm. Awful... Självmordet också, såklart. Jag var tvungen att rulla ihop i en boll när jag fick reda på det för att all fyllningen inte skulle åka ut i en kaskad. Jag hade träffat henne i början av månaden då hon kom in för att vikariera hos oss och bara det var udda. Hon skulle aldrig komma tillbaka sa hon innan hon slutade för att börja jobba på ett annat ställe. Jag har haft mina duster med henne men jag hade även lärt mig kanske en av de viktigaste sakerna jag kunde ha lärt mig inom det jag jobbar med. Lugnet... Men att det är ok att vara den "glada, busiga människa" som jag verkade vara i hennes ögon. Jag kramade henne ett flertal gånger och sa att jag ville ha henne tillbaka, hon behövdes för balansen på arbetsplatsen. Vi samtalade om hur det går på hennes nya jobb och hon sa att det går bra. Allt var så bra till och med. Det är lustigt för inte ens jag har det SÅ bra när jag har det som bäst. Samtidigt kunde jag ana något genomskinligt över henne, som en slöja och de där glansiga ögonen som tittade tillbaka på en sa en hel del... men inte allt.
Jag tycker inte synd om henne. Med tanke på avskedsbrevet hade hon planerat det länge och jag finner inte i mig att tycka synd om någon som i slutändan var så egoistisk. Självmord är en egoistisk handling. Det är en av de där ytterligheterna. Däremot tycker jag enormt synd om barnen och de två tjejerna som var vittnen medan de ringde efter polisen, det liksom knyter sig i magen när jag tänker på att min kollegas handling kommer för alltid att förändra dessa barn, beröva de på något som de bara ska ha ovillkorligt. Lycka. Jag minns att hon hade sin sons bild som bakgrundsbild i mobilen, hon visade upp honom stolt och log. Sonen såg ut som ett lyckligt barn med rufsigt hår och stora mörka ögon. Hur ska barn greppa att deras mor älskade de även om hon valde att lämna deras sida? Hennes handling slungar de i deras livsbanor in på helt andra. Kanske något gott kan komma ur detta, bortom all sorg och ensamhet som de känner i nuläget. Jag hoppas de blir starka och lever rika liv där de tänker att deras mamma trots allt älskade de in i det sista.
R.I.P. Shahin.
