Igår satt jag med en enorm kopp pepparmintté i knät mitt emot en tjej som man aldrig hade kunnat tro har haft speciellt stora problem. Väldigt söt, välartikulerad, smart och skinn på näsan som ingen annan var min upplevelse ett bra tag. Jag vet, jag vet att jag vet bättre och saker är sällan så som de verkar. Hon kravlade sig upp och gjorde sitt liv fantastiskt. Även om jag i undertonerna kunde ana att det "fantastiska" berodde till större delen på allt materiellt som hon hade ackumulerat på vägen "upp". På grund av misshandel i hemmet fick hon bo i fosterhem men tog alltid hand om sig själv tills 18 års åldern då hon flyttade helt "hemifrån" och började leva livet i Stockholm. Hon träffade sitt livs stora kärlek, gick på komvux och åtgärdade det mesta som gått snett när man får en krånglig uppväxt. Sedan reste hon till Ungern där det var tänkt att hon skulle bli läkare och upplevde vid sidan av alla andra snillen att hon inte är så magnifik som hon först själv hade trott att hon är. För första gången i sitt liv kände hon sig medioker och på grund av det började hon må allt sämre och därför slutade hon skolan och åkte hem till Sverige i sitt "livs värsta skick någonsin". Nu visste hon inte vart hon skulle ta vägen, hon visste inte hur hon skulle göra. Ungefär som jag.
Och där satt jag och tittade på henne, jag lyssnade på det bästa sättet man kan lyssna tror jag. Allt medan tankarna for kors och tvärs, om det fanns vrån inombords där tankarna inte plågat mig så fanns de där nu och jag vred på mig och vred och vred. Jag hade inget att säga till henne, det fanns ingen visdom jag kunde delge henne som skulle vända på allt. Enda visdomen i allt är att hon själv är tillräckligt vis för att en dag förstå vad det är hon behöver göra. Jag tror att i sådana situationer som min och hennes är lyssna det bästa någon kan göra för en. Det är till stor del därför jag har den här bloggen. Jag finner att det är svårt att hitta någon som verkligen lyssnar.
Väl hemma, slängde jag av mig väskan, kläderna och började gå av och an. Ni vet, som ett inspärrat vilddjur. Jag tror inte jag hyperventilerade för det har jag gjort tidigare så jag vet hur det känns. Tårarna strömmade och mascaran gick åt pipsvängen och det var lika bra för den ska ändå bort på slutet av dagen. Jag lade mig på rygg i sängen och frågade rakt upp: "Vad fan är det du vill?! Vad fan är det du vill?! Vad fan... ?!" och sen somnade jag... and I have to say, I didn't feel brand new at all when I woke up this morning. Not one bit.
